Syskonpsykopaten

Sidöversikt

Om avsnittet
Den yngre brodern
Översittaren
Systern 
Marie, en syster
Från pressen
Navigation

Om avsnittet

Psykopater finns även i syskonskaror.

Psykopater känner inga känsloband till någon människa över huvud taget. De tar ingen hänsyn till andra, hur närstående de än må vara.

Ett syskon som är psykopat uppträder lika skoningslöst mot alla, syskon, föräldrar och egna barn inräknade.

Som alltid låter det sig förklaras med psykopaters egocentriska personlighet, avsaknad av empatisk förmåga, flackt eller obefintligt känsloliv, eller i många fall ett slags omvänt känsloliv som visar sig i ondska och skadeglädje.

Syskonen drabbas av psykopatens notoriska lögnaktighet, duperingslusta, manipulationsförmåga och parasitism i lika hög grad som alla andra tills de inser att det enda som är fruktbart är att klippa banden en gång för alla.

Här presenteras några berättelser om hur det kan bli när syskonet är en psykopat.


Den yngre brodern

Lögner, manipulation och intriger.

Jag har en yngre bror som har diagnosen Psykopati!

 

Min bror har ordnat det så att mina systrar har vänt mig ryggen! Han har ljugit och manipulerat dom så pass att dom gjort mig till "skurk" för allt som händer honom.

 

Jag är den snälla, tysta typen, som aldrig bråkar eller säger emot och därför kan han välja ut mig som sitt offer.

 

Mina systrar finnas där vid hans sida hela tiden och stöttar honom i allt han säger och gör.

 

Jag tog mig ur hans sjuka grepp och manipulationer för jag genomskådade honom.

Han har nu en egen familj, som han i fyra års tid har trakasserat och gjort deras liv till ett rent helvete!

 

Hans förra sambo har länge varit delaktig i detta innan hon fick upp ögonen om att allt inte stod rätt till med honom och sedan dess har vi stöttat varandra, tröstat, gråtit, varit förtvivlade och sökt svar genom nätet.

Vi har haft kontakt med psyket där han har varit inlagd i perioder. Men därifrån fick han åka hem pga. hans lögner, som även personalen på avd. gick på!

 

Han har också lyckats att vända min mamma mot mig, som är 80 år. Hon gör som han och mina systrar säger och tar inte kontakt med mig eftersom dom förbjuder henne ringa mig.

 

Han har alltså ljugit om mig till alla så mytoman han är.

 

Hur kunde jag upptäcka att han är en psykopat, men inte mina systrar? Jag tycker det är obehagligt veta att han går där ute och får folk att titta snett på mig!

 

Jag tycker att jag har gjort rätt som håller honom på distans, jag ger honom inte energi att hålla på som mina systrar gör. Det sorgliga i kråksången är att dom vill inte veta av mig så jag kan heller inte förmedla dem detta att han är en Psykopat. 

Översittaren

Kriminell, otrevlig och hotfull, det är sådan denne lillebror är. En liten överittare utan goda sidor.

Min lillebror har alltid fått som han har velat ända sen barnsben. Om jag ville ha en puderdosa till min sminklåda som tonåring fick jag höra att det inte fanns pengar men senare samma dag mötte jag min mor och lillebror med kassar å däri låg det strumpor, nya Adidasskor, t-shirts och Levisjeans.
Jag blev både förvånad och ledsen.

 

Det gick en tid och han blev alltmer besvärlig.

Han stal i affären.

Han umgicks med fel folk.

Han hade ett så hätskt och uselt morgonhumör att man knappt vågade väcka honom på morgonen, vilket var min uppgift då morsan o farsan redan gått till jobbet.

Man kunde inte ens se på honom utan att frågan kom ”vad fan glor du på?”

 

Han misshandlade mig då jag var 15 år. Det var ganska så svårt. Han sparkade av mitt okben så att en nerv hamnade i kläm och förlamade den delen av ansiktet. Min näsa knäcktes.

Han sa, under tiden som jag tvättade av blodet, att inget säga till mamma och pappa för då skulle han hamna i hem.

 

Det var olidligt. Då mina föräldrar kom hem, sa jag att jag hade ramlat i hallen mot bordet istället för att säga sanningen. Jag så rädd för honom att jag bad en väninna komma över å hjälpa mig. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och de tog mig till sjukhuset där jag också förnekade att jag hade misshandlats. Idag ångrar jag det.

 

Jag har alltid varit rädd för honom. Nu ännu mer än förr. Tiden har gått och han har suttit inne för narkotika, misshandel, övergrepp, olaga hot, stöld, olovlig körning och en hel del till.

 

Jag har knappt haft kontakt med honom under alla dessa år men då han kom ut nyligen verkade han ha ändrat sig så till den milda grad att jag vågade ge honom en chans till.


Allt gick bra fram till att börja med, under några månader.

 

En vecka innan min pappas födelsedag så hade han tyckt att jag skulle åka med honom till stan, trots att han inte har körkort. Då sa jag ifrån. ”Vad händer med dina framtidsplaner som budbärare då om polisen får tag i dig?” Då sa han att jag kunde hoppa av mina höga hästar och ”sluta ha en så dålig attityd” och sen att jag kunde ”dra åt helvete”.


En vecka senare åker jag pappa på hans födelsedag. Jag visste att brorsan skulle vara där men jag höll huvudet kallt och var trevlig och artig som jag är lärd. Allt resulterade i att han försökte vinna min 15-årige sons gunst genom att engagera sig i honom, skoja och så vidare. Samtidigt, bakom ryggen på mig, gjorde han miner, rapade åt mig och blåste åt mitt håll med ett äckligt flin i ansiktet. Jag kände mig totalt förnedrad och sa till slut ifrån och att jag sett hur han betett sig i spegeln.

 

Han nekade givetvis och undrade vad han gjort för fel denna gång. Jag bad honom dra åt helvete, men det skulle jag inte gjort för då började förnedra. Han låste oss ute på verandan och väste att jag var inget värd, att helvetet fanns där jag fanns, jag var sjuk i huvudet och enda anledningen att han inget gjorde emot mig just nu var att min son inte skulle behöva se det.

 

Min mor gick därifrån med min son och då deklarerade brorsan att nu hade de gått så jag vet det. Sen stod han framför mig och talade om för mig hur lätt han skulle kunna knäcka mig. Han stod så nära mig att jag kände hans andedräkt vilket fick mig att må illa. Sedan böjde han sig över mig och frågade om jag var rädd för honom. Hela jag darrade av skräck.


Min mamma lämnade mig i psykopatens händer och pappa skrek från köket att vi skulle sluta bråka, som om vi vore 10 och 11 år gamla.

.
Sen kom min mamma tillbaka o tog bort honom, hon är nog den enda som inte är rädd.


Om jag tyckte livet var outhärdligt just då så är det ingenting mot hur jag kände det då min mamma säger;
"Det är inte ens fel att träter" och "Du kan väl komma och fika lite innan du åker i alla fall"
Mina egna föräldrar!
Jag känner mig ensam, rädd och övergiven.


Är min lillebror psykopat?
Jag tror starkt på det, sen vet jag att han har damp diagnos sen tonåren.

Systern

"Man är alltid på sin vakt. Kan aldrig slappna av och obehagskänslan finns alltid där, även när hon skrattar och ler. Det är svårt att beskriva. Det känns som att man är mörkrädd mitt på ljusa dagen.

Hon har inga varaktiga relationer, alla andra är ju idioter. De som faktiskt stannat kvar en längre tid blir helt nedbrutna och orkar inte längre ta sig för något. Det har ingen betydelse vem det gäller, alla idiotförklaras efterhand. Chefer, kompisar, klienter, familj...

Hon har utnyttjat mej till den grad att jag varit helt slut, både psykiskt och fysiskt. Alltid genom att få det att framstå som att jag är en lat och ohjälpsam person.

Hon kan behandla både människor och djur som värdelösa, livlösa ting som kan slängas när hon tröttnat.

Hennes son har haft ett helvete under sin uppväxt, och gjort allt han kunnat för att slippa vara hemma. Inklusive att stjäla öppet för att hamna på ungdomsvården.


Jag känner idag att jag har skapat en viss distans till henne. Vi bor långt ifrån varandra och min man hjälper mej att se verkligheten istället för hennes lögner.

Men hur gör man när hon ger sig på andra? Hur ska jag kunna tala om för en kille som fallit för hennes charm att hans liv antagligen kommer gå åt skogen om han stannar hos henne?
Hon har charmat honom fullständigt och ska nu flytta ihop med honom. Hon är så hjälpsam och trevlig när han är i närheten att det snarare är läskigt roligt att prata med henne när han är där.


Det som är svårast, tycker jag, är att lita på sig själv, hela tiden få bekräftat att man inte är galen, lat och ohjälpsam. Att lita på att man har rätt att säga nej, att det är hon som har en skev verklighetsuppfattning, inte jag.

Min man har hjälpt mej ofantligt mycket genom att säga, 'stopp, det där är faktiskt inte ditt ansvar!' Det är skönt att kunna använda honom som förevändning att inte kunna/hinna göra det som hon tar för givet att man ska göra åt henne.


Sitter nu och har ont i magen över att jag gett mej in i 'affärer' med syrran igen. Jag vet så väl att det är dumt, men ...
Det borde inte finnas några 'men', och ändå så sitter jag här... suck!"


Marie, en syster

Hon var charmtrollet jag var töntan.

När det inte fanns några vittnen var hon lilla djävletten. Hon är min fyra år yngre syster och namnet Marie är fingerat. Killarna låg som remmar efter henne när hon var i tonåren. Jag däremot var "fula Selma vid Utby grind" för att citera Dan Andersson, "henne flina de fulaste pojkarna åt", det vill säga sådana killar som inte kunde få tag på några tjejer.

Mamma dog när vi var små  och när jag var åtta år och och Marie var fyra år gifte pappa om sig. Marie vistades mycket hos ett par som tillhörde redarsocieteten. De bar henne på sina händer liksom våra föräldrar.

Jag kände mig ständigt hotad av min fyra år yngre syster. Hon kom ofta hem sent på kvällarna och då hade jag i regel somnat. Hon brukade roa sig med att ställa sig och hoppa och stampa på mina ben när hon skulle lägga sig och jag lärde mig att sova hoprullad i fosterställning.

Jag minns inte många dar under min uppväxt då jag slapp stryk, lugg, örfilar och framför allt hån. Vid ett par tillfällen sa jag till pappa att jag ska räkna slagen jag får för jag ska göra likadant med Marie.
"Du rör inte Marie," sa pappa. "Jämfört med Marie är du ingenting," sa min styvmor.

Min syster var besatt av kläder och utseende och hon envisades med att kamma mig. Hon hade en kam där skaftet bestod av en strumpsticka. Den brukade hon roa sig med att försöka sticka in i öronen på mig medan pappa gapskrattade. "Jag vill inte bli kammad," gnällde jag. "Jag loooovar," sa Marie och gjorde sedan om det medan pappa gapskrattade.

Marie kunde lura skjortan av själva djävulen. Hon lånade pengar av killar som var kära i henne. "Jag looovar att betala igen." Det gjorde hon aldrig.

Hon blev med barn när hon var sjutton år och gifte sig då med barnets pappa som var ett år äldre. Dessförinnan hade hon haft flera stycken. Hon bodde då i Stockholm och jag hade då en etta på söder.
När jag hade fått lön så ringde hon på men jag öppnade inte. "Släpp in mig," grät hon. "Jag har diarée och måste gå på toa." Då öppnade jag dörren. Hon var inte alls nödig. Istället gick hon raka vägen fram till min byrålåda. öppnade den och tog trehundra kronor av de fyrahundra jag hade där. "Du är ju ensam så du har ju inga behov," sa hon. Det här var i början av sextiotalet. Jag ringde pappa och berättade och faktiskt han skickade upp trehundra kronor till mig.

Hennes äktenskap höll i cirka tolv år. Mannen söp upp deras hem. Så flyttade hon med sina två barn till vår hemstad där hon snart satt i baren på stadshotellet tillsammans med andra innetjejer. De fick gratis drinkar därför att de drog karlar.

Så träffade hon en ny kille, en riktig innekille som umgicks i kändiskretsar och Marie trivdes som fisken i vattnet. Han var spelberoende och söp dessutom som ett svin. Med honom fick hon en dotter som verkligen tog sig fram i livet. Fem år senare tog maken livet av sig, då var de back 300 000 i spelskulder och det lurade torpeder runt husknuten.

Så blev hon sambo med en något äldre man, "en hederlig arbetare" som pappa sa och de flyttade till Norrland. Vår styvmor blev så småningom svårt dement och togs in på ett äldreboende. Pappa tillhörde då PRO och tyckte om att vara ute och resa.

Min syster ringde mig ständigt och tryckte på att jag skulle ta hand om gumman så skulle hon förvalta hennes pension. "Jag tänker ta upp gumman hit," sa hon "eftersom pappa inte verkar bry sig om henne. Du kan väl flytta hit," smörade hon. "Här är så ont om kvinnor så till och med du, lilla töntan kan få en kille."

Så flyttade jag till min hemstad. Då började Marie trycka på att vi skulle omyndigförklara pappa för han är nog i händerna på en sol-och-vårerska. Damen han umgås med har tömt hans bankkonto helt" sa hon.

Pappa som var mycket klar i huvudet och skärpt anade oråd och frågade mig om Marie hade ringt och jag berättade då vad hon hade för planer. Pappa brast i gråt. "Då ska jag visa dig vart pengarna gått," sa han och hämtade hela travar med borgen som han skrivit på. Huset de lämnat när de flyttade till Norrland hade angripits av mögel och gick inte att sälja. Det var Marie som tömt pappas bankkonto, ingen annan.

När pappa dog blev det boutredning. Vår styvmor var då fortfarande i livet. När jag blev ensam med min syster i dödsboet hotades jag med stryk om jag tittade på inventarierna med mina "små snikna nuckögon."

Hon tittade i köksskåpet. "Det här skräpet vill jag inte ha" sa hon. "Det retar mig bara att du ska få det."

Huset de byggde i Norrland var också mögelkåk. Hon är nu back en miljon och går på skuldsanering. Dessutom har hon klippkort på flyttlass, ska alltid bo över sina resurser.

Hon sägs vara djurvän men djur har faktiskt vanvårdats till döds hos henne. För tio år sedan räddade jag en kattunge från att svälta ihjäl hemma hos henne.

Skulle kunna hålla på hur länge som helst....

Från pressen

Navigation

Du har just besökt SYSKONPSYKOPATEN

Till sidans topp
Till nästa sida, Lögnaren
Till föregående sida, Barnen




Diskutera gärna  här

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

FIA | Svar 11.07.2016 08.38

Jag har brutit med min syster för flera år sedan och det känns jättebra. Hon och alla mäniskor hon lurar får leva med sitt hat så går jag vidare i livet.

Fia | Svar 10.07.2016 17.07

Har en syster som är 65+ och lägger all sin tid på att baktala mig. Hon är väldigt manipulativ och folk tror på allt hon säger. Många är tyvärr lättlurade.

HopedForBetter | Svar 16.04.2016 16.41

Det är otroligt jobbigt att växa upp med ett syskon som är psykopat. Det skär djupa sår. Det enda du kan göra är att distansiera dig själv från personen.

asda | Svar 25.09.2013 22.35

Det verkar vara ganska tydligt att det finns ett mönster av idealisering från föräldrarnas sida som skapar psykopater.

Lillemor Ohlsson | Svar 23.08.2013 13.58

Upptäckte att jag redan skrivit om Marie. Det jag skrivit går väl för jisse namn inte in på Face-Book?

Henrietta | Svar 04.09.2012 23.22

De är vanligare än folk tror, tror jag. Men det är också vanligt att as kallas psykopater utan att vara det.

Henrietta

Syster. | Svar 04.09.2012 03.13

Har en bror som är psykopat. Skyr inga medel i söndags slog han mig så glasögonen for i golvet, kaffekoppen jag hade i handen flög allt kaffe upp i taket.

Spekulanten-tanten | Svar 26.06.2010 03.08

Jag fick en kommentar av Ingela Janssons syster, Therese 2010-06-25, 19:56:59. Läs den här:
http://spekulanten-tanten.blogs.se/2008/03/28/mer-om-ego-och-pucko-3954653/#c13402858

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.12 | 15:34

Klart den har, men går ej att nå. Själv har jag citerat mycket härifrån utan att jag fått skit för det. Hänvisa bara till källa, så är det ju juste.

...
09.12 | 12:04

Hej! Någon som vet om denna sida har en författare? Använt mycket info härifrån till ett arbete om psykopater, väldigt användbart och vill såklart referera rätt

...
09.12 | 02:59

Bup, anser jag inte är till för barnens bästa, nu är min son skadad för livet pga.att modern (psykopat) har manipulerat dem och även socialnämnden och sonen.

...
07.12 | 16:44

Jag har migränproblem och hade frånvaro en gång i månaden ca. Min chef förutsatte helt och totalt att jag hade alkoholproblem. Fick ta prover för att motbevisa.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS