Ryktesspridning
Bakgrund: ett mail
Den här förfärliga historien tycks inte ha med psykopati att göra. Men det finns annat som kan vara lika ohanterligt! Det är därför vi har valt att lägga fliken efter allt det psykopatirelevanta textmaterialet, för att poängtera att det i första hand inte handlar om psykopati, men något som alla kan drivas till av olika skäl.

Texten kom med ett mail och en vädjan om publicering.

Mail-adressen tycks vara påhittad och det går inte att besvara och på så sätt kanske påverka personen, vilket vi annars självklart skulle göra så långt det bara vore möjligt.

Vi väljer att publicera av två skäl. 
Dels skriver personen att det är hans sista önskan. 
Dels för att psykopaters offer kan känna samma desperation som denne, det är inte ens ovanligt.

Här kommer alltså ett avskedsbrev och vi kan inget annat än att hoppas att personen avstår!

I annat fall har vi åtminstone uppfyllt en förtvivlad människas sista önskan.

+++

Uppdatering!

Vi fick ett meddelande som härmed publiceras, men även kan ses i kommentarerna.
Mailet

Det jag vill ha sagt är att DRA ALDRIG PÅ DIG ETT RYKTE! Särskilt inte på jobbet!


För länge sedan hade jag insomningsproblem och då går man ju till doktorn. Och så får man sömnmedicin. Och så vaknar man tröttare än om man hade varit vaken hela tiden.

Det funkade inte!

Då drack jag några öl istället. Och det funkade. Men det fanns en hake!
Det förekom att jag ibland kom till jobbet och luktade. Men detta var för många år sedan och på den tiden var det knappast någon som brydde sig. Vi hade ju inga maskiner som kunde vålla olycka och att köra bil ingick inte heller i jobbet. Ingen sa något.

Men jag lärde mig att hantera detta på så sätt att jag kände mig ganska säker på att allt hade blåst över till dagen därpå. Och för det mesta hade det säkert gjort det. Men inte alltid.

Det var kanske så det började. För jag vet faktiskt inte när folk började tro att jag var en suput. Men så blev det. Och utan att jag visste det så pratades det bakom ryggen på mig.

En dag var jag sjuk. Jättesjuk. Så sjuk att jag inte ens kunde gå till grannen och ringa. Min egen telefon gick inte att använda – inga pengar på kortet.

Min kollega började genast spåna. Och snacka. Och gav luft åt sin tro. Jag hade väl supit mig redlös så klart. Men jag hade inte druckit på veckor, för nu hade jag så bra arbetstider att jag inte behövde min ”sömnmedicin” och de enda gångerna jag drack var när jag kände för att gå ut. Och då höll jag mig till mina 4 öl. Det hade liksom blivit en vana med 4 öl och efter det var jag nöjd. Det var en vana från min ”sömnmedicineringsperiod” som hade varat i många år.

Sen den tiden när det hände att jag kom ibland till jobbet och luktade hade jag bytt chef flera gånger. Var gång jag bytte chef fördes ryktet vidare. Det förs ju personalakter, som ni vet. Och var gång jag bytte chef diskuterades mina ”alkoholproblem”, som givetvis blev de uppförstorade var gång. Men ingen sa något! Inte till mig mig!

Så kom då detta olyckliga sjukdomstillfället när jag var telefonlös och i stort sett medvetslös, men nykter sedan veckor tillbaka utan en droppe alkohol i någon som helst form. Och snacket om min ”brakfylla”, som utan bevis ansågs vara helt sant! Och det berättades för chefen när den kom tillbaka från sin semester.

Jag hade plötsligt något att stå till svars för. Och klentroget lyssnade chefen på sanningen. Men i chefens öron var det bara en av alla sådana lögner som varenda alkoholist kommer med, som de ljuger om, som de ljuger för sig själva om till och med. Så jag ljög ju, trodde sig chefen veta.

I varje samtal vi hade, som man ju har med sin chef, så skulle alltid mina alkoholvanor diskuteras. Jag var ju gud bevars en alkoholist, det visste ju alla!

Sen sökte jag nytt arbete inom samma företag och då fick jag ju en ny chef. Redan i anställningsintervjun kom mina ”alkoholproblem” på tal. Och jag som inte ljuger berättade att jag ibland tar en öl, dvs 4 stycken. Jag erkände också att det faktiskt kan hända att det blir 5-6, men det är sällan och aldrig om jag ska arbeta dagen efter och det är väl inte onormalt. Och ingen har på många år känt någon lukt från mig, det visste jag för jag drack ju inte före jobbet.
Min blivande chef sa inget, visade inte med en min vad han tänkte och jag upplevde honom som en kall fisk. Men vad han tänkte sa han utan att inse att han försade sig: ”Jag ska ge dig en chans, ändå!”

En dag när jag kom till jobbet, ingen sa något, fick två arbetskamrater för sig att jag inte uppträdde som vanligt. Alltså hade jag druckit! Men det var inte sant. Det hade varit både jul och nyår och nu var det en bit in januari. Och jag hade inte druckit en öl sedan före mitten på december. Vilket datum det var visste jag inte exakt, men alltså säkert en 4 veckor hade nog gått sedan den gången och en sak visste jag. Var det hade hänt och att det var en sådan gång när jag hade pratat med vänner på krogen och säkerligen inte tagit mer än de sedvanliga 4 ölen.

Tänk viken alkoholist man är! Dricker sällan, dricker mig inte berusad och dricker inte för att tillfredsställa ett sug, för sådant har jag aldrig haft och befriad från baksmälla har jag inte heller haft ett återställarbehov. Men sådan är ju sanningen och sanningar kan vara tråkiga och tråkiga sanningar vill ingen tro på. Då är rykten mera intressanta och de känns ju alldeles sanna, måste vara sanna och är därför alldeles sanna. Så det spelade ingen roll att jag inte luktade alkohol. Jag hade druckit och det sa man till min chef och det blev ett möte mellan oss och en av dem som hade berättat ”sanningen” för chefen.

Vad hjälpte det vad jag sa? Eller vad jag frågade: "kände du någon lukt? Hur nära var du mig, borde du inte känt lukten om det var så att jag hade druckit?"

Det där var ju helt ovidkommande, det kunde ju ha varit något annat.

Så av detta har jag lärt mig att man inte får komma till jobbet och vara på gott humör, då har man ju petat i sig något! För luktar man inte så är det något annat, det vet ju alla!

Så fick jag en ny chef, en nitisk djävul med totalt kontrollbehov. Nu hade även detta lagts mig till last. För jag har ju "alkoholproblem" och kanske jag knarkar också! Så nu ska jag till företagshälsan och tala om "mina problem"!

Jo, jag drack väl inte så sällan förr, om nu det är så farligt med 4 öl och sedan hem och nanna. Jag undrar bara hur ovanligt det kan vara. Jag undrar bara hur många av mina arbetskamrater och chefer som inte har större konsumtion än jag, speciellt i dag när jag sällan dricker över huvud taget. Ja, jag undrar hur många som tar sig en ”blecka” till helgen, åtminstone lönehelgen. Men det anses normalt!

Vem har sett mig ta en blecka på snart 30 år? Eller om vi kikar på de sista 10 åren vet i tusan om det ens har hänt en gång! För mitt sätt att dricka har blivit sansat och utglesat.

Fast jag är ju en missbrukare det ”vet” alla och om jag påstår annat än sådana saker så ljuger jag ju. Alla missbrukare ljuger!

Vad kan jag göra? Byta jobb helt och hållet? Referenser? ”Jo han har alkoholproblem sedan länge!”

Så är det i ryktenas värld! Jag skulle behöva ha en mobil vebbkamera som filmade mig 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan 12 månader om året och de skulle tvingas säga: ”Åh fan, är det så! Det trodde vi aldrig!”

Men nu låter det sig inte göras! Och de skulle väl inte tro vad de såg! Det är ju inte så intressant, liksom. Nej bättre då att hålla fast vid vad som står i personalakten ”MISSBRUK, ALKOHOLISM, KANSKE NARKOTIKA!”
Det är väl vad som står. Akten får jag ju aldrig se!

Kafka-världen i dag!
DRA ALDRIG PÅ DIG ETT RYKTE! Särskilt inte på jobbet!


Den här attacken mot mig känner jag att jag inte orkar hantera. Jag är oskyldig till anklagelserna och mår så dåligt att jag antagligen inte kan jobba.
Jag känner att jag helt enkelt inte kan sova och kan man inte det så är det omöjligt att jobba, så klart. Så hänger det ihop.
Då måste jag sjukskriva mig!
Då tror de jag super ännu mera än de redan trodde innan!

Vad fan gör man? Man kan ju inte komma längre ned än till noll i konsumtion. Riktigt där är jag inte ännu, men håller trenden i sig så är jag väl där inom en inte alltför avlägsen framtid.

Men som sagt, de driver mig till en sådan psykisk ohälsa att jag inte klarar av jobbet på grund av att jag inte kan sova. Sömnproblemen som jag inte haft på år och dar är nu tillbaka. Och jag löser det inte med några öl, så vad göra?

Just det funderar jag på. Eller rättare sagt, jag har funnit den enda utvägen, men hur ska jag gå till väga? Det är knepigt med självmord!

Var jag inte väl drastisk nu?
Nej, absolut inte. Och det ska jag förklara.

Jag har dock levt länge nog för att inse att den bästa delen ligger bakom mig. Och även om jag har intressen som har vida mera kvalitet och är vida mera intellektuella än de ens i samlad grupp kan nå upp till själva, så är det inte spännande mera att utforska allt det som finns att utforska. I stort sett allt jag läser kan jag redan. Livet börjar alltså bli tråkigt!

Och så var det parförhållandet. Man bygger upp något under många år. Man växer samman och när den människan är så unik och har blivit så unik under de gemensamma åren så hittar man ingen man kan börja på nytt med! Det räcker inte att säga att jag inte förväntar mig det. Jag vet att det är omöjligt!

Så det finns inget att se fram emot.

Då finns två möjligheter. Den ena är att helt enkelt bara skita i allt och supa ned sig. Det ska väl alltid lösa sig på något sätt att dra sig fram som fyllo. Andra klarar det. Och då dränker man sina sorger att hon gick bort och att man mobbas och kränks av inkrökta individer på jobbet med makt och utan förstånd, samt utan vilja att tro vad de faktiskt ser. Utan vilja att enbart stötta sig på fakta och sådana har de inte mycket av. De kan på sin höjd ta på händelser som ligger decennier tillbaka. Men framför allt på gamla lögner och inbillningar som nu har vuxit till oändliga mått. Och som i deras värld är ännu sannare än när det var inbillningar från början.

Men jag vill inte supa ned mig. Jag kan inte göra det. Jag kan inte supa. Det tar emot långt innan jag blir riktigt berusad, vem vill tro det? Så att supa ned sig det är ett omöjligt önsketänkande. Det är inte realiserbart! Inte ens om jag ville. Alla kan inte supa så och jag kan det absolut inte!

Så det finns två möjligheter i teorin. Den första är nu nämnd. Och den är i praktiken ingen möjlighet, bara rent teoretiskt. Men tanken kan ju tilltala i jämförelse med den andra mera, mycket mera realistiska lösningen, att ta mitt liv.

Det är nu den tanken jag sysslar med. Vilken metod ska jag tillgripa? Jag har funnit två sätt! Båda är perfekta, båda är lätta och snart har jag bestämt mig.
Nästa beslut är när!

Snart har jag bestämt mig i båda frågorna och snart är allt klart och överstökat.

Har jag tur så finns det ett liv efter detta och jag får träffa min kvinna på andra sidan. Annars är intet så illa heller!

Så det återstår bara en sak till. Att skriva det brev som ska få dem att fatta, när allt är för sent! Då kan de stå där med skammen och ett gnagande dåligt samvete, hela djävla patrasket som har kokat ihop allt under åren, som har låtit det växa, som aldrig har trott mina ord!

Det är synd att man inte kan se dem då!

Jag har nu mailat en sajt och vädjat om publicering och den sajten är väl vald!
Adjö

Diskutera
Diskutera gärna  här
Din rubrik

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Maria | Svar 07.12.2016 16.44

Jag har migränproblem och hade frånvaro en gång i månaden ca. Min chef förutsatte helt och totalt att jag hade alkoholproblem. Fick ta prover för att motbevisa.

Bosse | Svar 30.11.2016 08.26

Lataste och mest inkompetenta kollegan påstod att jag uteblev från jobbet pga fylla. Orsak = psykisk kollaps pga . Följd = företagsutredning = perfekta värden!

mentalskötare 07.12.2016 13.18

Det är ju helt sjukt det du beskriver. Puckade finns både chefer och på lägre nivå, men man kan ju kräva mer av chefer. Hur avlöpte det?

bosse 30.11.2016 08.37

Så jag skulle alltså vara knarkare! Fick gå på kontroll och till chefens besvikelse var alla värden normala. Men alla såg mig ändå som alkis pga kollegas tro!

bosse 30.11.2016 08.33

En dag skojade jag på jobbet och sen ringde chefen mig och kallade mig till samtal om mitt "missbruk". Ingen hade känt lukt, men det "kunde ju vara annat"!

bosse 30.11.2016 08.30

Men misstanke om missbruk förföljde mig länge. Och när jag sen fick mitt livs sämsta chef spred han ut att jag var alkis och alla måste hålla koll på mig.

mikael | Svar 23.10.2016 03.16

psykopat på mitt jobb har kallat mig för bög.Jag säger att jag är heterosexuell,men han visste inte vad det betydde,så har han spridit ut att jag är bög.

nina | Svar 24.03.2016 09.40

dom har ingen rätt att uttala sig om mig å min dotter, jag har varit utsatt för stenhård mobbing från en nu 20-årig tjej som jag inte känner, i över 2 år-tid

Katarina | Svar 05.08.2015 20.53

ALLA NI SOM ÄR UTSATTA FÖR RYKTEN PÅ ARBETSPLATSEN MÅSTE UTNYTTJA ER RÄTT OCH ANMÄLA, DÅ ARBETSPLATSEN HAR ETT ENORMT ANSVAR FÖR DEN ANSTÄLLDAS TRYGGHET

Katarina | Svar 05.08.2015 15.11

Känner mig fruktansvärt förbannad när jag läser om förtal och psykisk misshandel, varför är vi så dåliga på att anmäla när vi har stöd i lagen, varför!!!!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.12 | 15:34

Klart den har, men går ej att nå. Själv har jag citerat mycket härifrån utan att jag fått skit för det. Hänvisa bara till källa, så är det ju juste.

...
09.12 | 12:04

Hej! Någon som vet om denna sida har en författare? Använt mycket info härifrån till ett arbete om psykopater, väldigt användbart och vill såklart referera rätt

...
09.12 | 02:59

Bup, anser jag inte är till för barnens bästa, nu är min son skadad för livet pga.att modern (psykopat) har manipulerat dem och även socialnämnden och sonen.

...
07.12 | 16:44

Jag har migränproblem och hade frånvaro en gång i månaden ca. Min chef förutsatte helt och totalt att jag hade alkoholproblem. Fick ta prover för att motbevisa.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS